Pietism

Från A till Ö - Ordlista

Pietismen är ett mångtydigt begrepp. I allmänhet närmar man sig pietismen från två håll. I vid bemärkelse är pietism en personlig form av fromhet. Om man förstår den på detta sätt uppstod den med Johann Arndt vid 1600-talets början.

Med pietism kan man också avse den rörelse som uppstod i Tyskland under 1600-talets senare del, och som strävade efter att förnya kyrkan inifrån. Utgår man från denna definition är pietismens fader Philipp Jakob Spener. En del av rörelsens förgreningar företrädde så extrema åsikter att de senare hamnade utanför kyrkan.

Pietismens verkningar började synas i det finländska andliga livet på slutet av 1600-talet och speciellt på 1700-talet. I början stöddes den av studenter, präster, adel och ledande borgare. Den pietistiska väckelsen bredde först ut sig till vissa orter i södra Finland genom officerare som hade återvänt från krigsfångenskap i Sibirien samt direkt via officerare som kommit i kontakt med pietismen i Baltikum.

Till denna s.k. herrgårdspietism hörde personer i ledande ställning och rörelsens samhälleliga inverkan blev därför stor. En folkväckelse som startade från Nykyrka socken i nuvarande Kaland i Åbo län år 1756 var början till den serie folkliga väckelser som under de följande årtiondena bredde ut sig över hela södra och mellersta Finland. Detta delade församlingarna i två grupper, i väckta och i värdsligt sinnade.

Under ortodoxins tid stämplade pietisterna kyrkan för att enbart följa yttre traditioner och ville samla de omvända i kretsar för verkligt troende. Rörelsen motsatte sig också överdriven betoning av läran. För folket innebar pietismen att man omsatte den kristna läran i personlig religiös övertygelse. I troslivet betonades den egna erfarenheten. Det nya var kravet på en personlig upplevelse av tron, att ”komma till tro”.

Pietisterna angrep lutherdomen som för stelt läromässig. Speciellt riktade de sig mot den akademiska aristoteliska filosofin. Mera direkt riktade sig rörelsens protest mot kyrkan och prästerskapet. Pietisterna anklagade prästerskapet för att sakna den heliga Anden. Då prästerskapet på lutherskt vis undervisade att den heliga Anden verkar genom nådemedlen, genom ordet och sakramenten, trodde pietisterna att Anden kunde verka också direkt.

Pietisterna anklagade kyrkan för att ha hamnat på avvägar från sin egentliga kallelse genom att ”utsläcka den heliga Anden”. Pietisterna ansåg att kyrkan som en följd av detta hade blivit oförmögen att leda själarna till frälsning och helgelse. En del av pietisterna ansåg att kyrkan kunde förnyas i pietismens anda, andra var beredda att överge den helt och hållet som ”ett fientligt Babel”.

Huvudfåran inom pietismen smälte åter in i kyrkligheten under 1700-talet men det uppstod också separatistgrupper som övergav kyrkan.