Det utvalda folket

Från A till Ö - Ordlista

I Gamla testamentet betyder det utvalda folket den folkgrupp som Gud av nåd (inte på grund av folkets förtjänster) valde till denna uppgift. Jahve lovade Abraham att hans efterkommande skulle få rätten att bo som ett eget folk i sitt eget land (1 Mos. 12:1-3,7; 22: 16-18).

Det utvalda folket känner Guds vilja och det har en egen speciell uppgift, att berätta om Gud för världen. I dag anses de som är födda av en judisk mor och lever enligt den judiska religionen höra till det utvalda judiska folket. Judendom som nationellt-religiös identitet uppstod under och efter fångenskapen i Babylon på 500-talet f.Kr.

Judendomen uppstod ur den södra staten, dvs. bland invånarna i Juda. Den norra staten, Israel, förstördes redan tidigare på 700-talet f.Kr. Dess invånare, samarierna, var avkomma till de assyriska erövrarna och de övervunna israelerna. Samarierna omnämns i Nya testamentet som ett folk som föraktas av judarna. De dyrkade Jahve som sin gud och ansåg att berget Gerisim var deras heliga plats och att Tora var deras heliga skrift (den s.k. Samariska pentateuken). Inom kristendomen anser man att begreppet det utvalda folket har utvidgats till att gälla också de kristna. (Apg. 15:7-11,14-18; 1 Petr. 2:9-10).